fredag 9 november 2012

My first review: No More Heroes

Well during some time. I had a dream of being  game critic so I wrote some of them for friends to read and stuff. So why not put something here.

It's going to be in Swedish first but I'll translate them later probably.

But anyway, here's the first one. Also, I might note that it was pretty roughly copied from Zero Punctuation review of this so, I'm not really proud of this one. But I got better.


Ok, eftersom jag skaffade mig lite pengar bestämde jag mig för att köpa ett spel. Men med tanke på att jag är rent av en "twat" bestämde jag mig för att skita i flera spel om t.ex Alice: Madness Returns, Duke Nukem Forever, F.E.A.R. 3, och köpa spel som intresserade mig mer men ingen annan, så här är No More Heroes: Heroes Paradise. 100% uncut version. SUCK IT!!!

No More Heroes släpptes först til

l Wii runt 2007 men omgjordes till konsol och släpptes här i Europa runt April, 20 kanske. Men hur som helst, den skapades av Suda 51 vilket en av deras tidigare spel var "Killer 7" som jag rentav älskade.

Spelet har support för MOVE-kontrollen men på grund av att jag inte har denna "samhälles fara" kan man köra med vanlig kontroll istället vilket funkar riktigt bra.


Så spelet handlar om en "egoistisk otaku pervers som tror sig vara världens coolaste snubbe" vid namn: Travis Touchdown (Den mörk-röd kladde jäveln omgiven av flickor). Hans familj blev mördad, mötte en mystisk kvinna, bestämde sig att ta jobbet av att bli en rankad lönnmördare, vann ett laser-svärd från internet och mördar folk. Jag stannar där för att inte spoila mer av storyn. Yayz!!


Fienderna är dock detsamma d.v.s repetiva, men det är bossar som intresserar mig mest. De är alla starkt färglada och vad jag menar med det är att de har olika attityd, personligheter och liknande. Men att slåss mot de är samma sak.

Att vänta tills bossen anfaller, ducka eller blocka och anfall. Helt simpelt!
Dock NPC'n med deras röst och reaktion för vissa saker verkar det som om Suda 51 hade somnat och glömt bort jobbet om NPC'n halvvägs. För att inte tala om rösten. Låter som om de hade slut på skådespelare så de spelade in rösten från "Google Translate"

Spelet är mycket baserad på en väl kontrollerad svärd svingning vilket tog Wii kontrolls potential upp några steg. Då det inte bara handlar att mörda folk. Spelet är en free-roam spel med en rak story vilket det inte har något fel med det. En ganska enkel stad där man går runt och mjölkar sig pengar tills man blir fullständigt efterbliven.

Man tar först ett deltids jobb som gäller att man antingen: Samla kokosnötter, Plocka skräp, och Signalera båtar så de inte skjuter missiler mot dig. Dock man använder kontroller i små olika och jävligt kreativa sätt.
När man väl är klar med en får man ett högre jobb där man dödar folk genom olika regler och så vidare....
Med pengarna kan man köpa uppgraderingar, träning, nya teknik filmer, kläder, eller fortsätta storyn.

Den har vissa uppgraderingar från förra spelet där det är HD-grafik, blood är ocensurerat awesome!, och uppgraderingar för "Dark side" vilket är när man dödar en fiende i story uppdrag, så kommer det fram en liten kasino slot där om man får tre av ett särskilt tecken så skriker Travis ett namn av en kaka, allting går till svart-vit och Travis har superkrafter med Super Sayian hår i 10 sekunder. Problemet med Wii versionen är att kraften aktiveras automatiskt och ibland får man kraften efter att ha dräpt just den sista fienden. Vilket leder till att man springer runt som en idiot med Dragon Ball Z hår. Nu kan man aktivera sina krafter när man vill, och man kan spara upp till tre av de. Åtminstonde tills man når till bossen. Då räknas de som bonus pengar.

Man kan också möta 5 bossar från "No More Heroes 2: Desperate Struggle" i form av en mardröm. Samma sak som de bossar man har besegrat i orginella spelet.
Och det finns också "Very Sweet Mode" vilket är "Super Lätt" grad men där klär kvinnorna mer "visande". MUMS!

Vissa delar har spelet där man vill misshandla Suda 51 tills ögonnen byter plats, och det är:

NPC'n som jag hade berättat tidigare.
Kontrollen för motorcyckeln under free-roam. Att styra motorcykeln må vara enklare för mig när man använder kontrollen, men den fastnar så mycket att man kan tro att gränderna den fastnar på har munnar. Och man kraschar över de enklaste busstolparna medans man kan köra över palmer, lyktstolpar och träd.
Vissa troféer är att man ska försöka få Rank S när man klarar av varje bana och boss, men man kan inte gå tillbaka till banan efter att man har klarat av det. Så man måste börja om från början eller starta om sin sparning.
Free-Fight, då man måste döda ett antal fiender med bara ett HP. Man kan inget annat göra än att hålla ögonen så koncentrerat att man nästan ger Tv'n onda ögat och inget är mer irriterande och dampigt när man får en mindre spark på låret och man måste börja om hela striden. Inte mycket dock men det blir irriterande att man nästan önskar sig bli våldtagen. Men det är ett japansk spel så det måste visa lite svårighet. Dock, inte som "Mushihimesama Futari", där det är så svårt att man knappt kan se sitt eget jävla plan flyga runt och BAM!, man är körd.

Dock, jag må kanske inte ha spelat genom hela spelet men jag är jävligt nöjd med det. Dess berättelse, charm och humor är en av de mer intressanta och trots sina fel, som S.T.A.L.K..E.R., Metro 2033, Killer 7 och Earthbound, är att ändå skaffa spelet, för att det finns ingenting annat som kan ge något liknande. Well, åtminstonde för mig.


Kommentera vad ni tycker och liknande. Men snälla, trolla inte och fullständigt Rage-klaga mig inte för att det tar bara plats och det är mitt val att göra en skitlång review från min perspektiv om vissa saker.



So this is for those who understand swedish but yea...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar